Japp. Jerringpriset fick till ridsportens Peder Fredricson. HURRA! HURRA! HURRA! Och tänka sig att det fanns folk, idrottsstjärnor, som himlade med ögona över detta på prisutdelningen. Skämmas bör de! Och äras bör >Peder, Lisen . All in och alla andra i deras team. Heja alla toton!
En händelserik helg går mot sitt slut. Den har inneburit både roliga och jobbiga samtal. En del har blivit glada. Så även jag. Andra besvikna. Från Alice Cooper i fredags till sommarens första bad i 21 gradigt vatten på Hellasgården igår och idag yoga. Det ända jag inte har hunnit med är städning. Men det finns ju kvar. 
Joru. Nu händer det. Det trodde jag inte. Att jag skulle komma in inermediate. Men plötsligt så händer det! Igår fick jag setu bandhasana. Sista positionen i Yoga Chikitsa aka primary. Det var mycket svårare än jag trodde. Jag föll en hit än dit och min stela nacke och ömma skuldror var ju inte till någon hjälp. Men jag får väl kämpa på och ta stöd av händerna så länge. Idag fick jag första positionen i Nadi Shodhana aka intermediate aka second eller andra. Den positionen ar lite lättare men svår ändå. Jag har för stora bröst för pashasana. För det kan väl inte vara flexibiliteten i ryggen som sätter stopp?
Visst är man tant när man börjar fega ur? Jag pratar såklart om ridning. Min och Markiz fjärde lektion idag för Malin Hellstedt. Vi började med galopp. Och fortsatte med galopp. Till slut var Markiz bra tänd och jag feg och geléig. Så jag fegade ur. Malin fick ta vid. Och det med bravur. Förstås. Galoppombyten minsann. Jo nog kan Markiz nog. Värre med undertecknad som ska sitta på ryggen. Tant som man är. Fast feg och rädd har jag faktiskt jämt varit när det kommer till kritan gällande pigga hästar. Så nu sitter jag på bussen och skäms lite och ångrar mig desto mer att jag fegade ur. Galoppbytena till trots.
Igår red jag min tredje lektion för Malin Hellstedt. Lektion ett fick jag och Markiz lite pådrivningshjälp (läs: mycket). Lektion två gick så bra att jag önskade att fler skulle ha sett. Och tredje gången gillt heter det ju. Sagt och gjort, lillsyster aka Markiz ägare var med igår och såg på när jag och Markiz hade vår tredje lektion.- Det började lite trevande. Ingen riktig framåtbjudning. Det kändes. Och sedan, stopp. Tvärnit. Du som rider kallblod vet hur de bara kan stänga av. Det går inte att skrämma iväg dem. Inget fungerar. Möjligen att böja så pass att de måste flytta sig lite för att hålla balansen och då snabbt som ögat ge eftergift för att belöna. Ett jäkla trixande och ingen idé att tappa humöret. Inte min bästa gren. Så kom vi till slut loss och galopp var nästa punkt på programmet. Jo hej du tänkte jag. Hur ska det gå med en häst som varken går framåt eller bakåt? Men oj vad det gick. Så pass att lillasyster aka Markiz ägare ujjade sig högt. Så så var det med tredje gången gillt. Min nästa lektion som blir nummer fyra kommer att gå klockrent.
I’m a sucker för vältränade slanka starka barbröstade män. Så är det bara.
Tänk vad annorlunda det är att vara med än att se på. Det ser så lätt ut och väl när man gör det är det inte riktigt lika lätt. Det känns som det både går fortare och att hindret var högre. Men vilken träningshelg jag har haft. Markarbete med lite hopp ena dagen, uteritt med härlig galopp dagen efter och dagen efter det barbackaridning och working equitation. Alla dagar med full uppbackning av bästa team Markiz. Hurra vad jag har det bra! Om än med lite öm ända…
…utan om vad man lär sig på vägen ner. Fint. Men ändå. Lärandet går som en trappa. Efter att ha nått framgång hamnar man på en platå. Det står stilla. I mitt fall går det bakåt. Det är visst nu man inte ska ge upp. Och precis då läggs detta upp på sociala medier nära dig. Fantastiska Laruga som dessutom är så där snäll och vän också.
Helgen efter midsommar har det blivit tradition att åka till Stora Ekeby ridklubb utanför Strömsholm. Då har en viss lördagsgrupp ridläger. Jag har på något sätt lyckats nästla mig in där. Så otroligt glad och tacksam att jag får träffa alla härliga tokiga tvåbenta och fyrbenta vänner som finns där. Och att bästa Cicki Sibbern inte är vithårig vid det här laget är en gåta. En särdeles fin ridlärare är hon. Hon lyckades få mig att testa Africa, denna häst som jag alltid varit skräckslagen för. Och hon hade nerverna att genomföra ytterligare två ridlektioner efter olyckan som såg ut att kosta både häst och ryttarinna livet. Båda klarade sig med lite blodvite (ryttarinnan). Även om jag tordes rids Africa så var det Smulan som var min häst under helgslutet.
Ok jag ser inte klok ut men det bjuder jag på. Detta är alltså jag och Smulan efter lördagens första ridpass. Och det var väldigt varmt vill jag bara tillägga.
Jag fick göra hela min practise idag. Hela primary, förutom setu bandhasana. Den har jag inte fått än. Saknar den inte heller. Tror det berodde mest på att Peter verkade lite trött. Han glömde tex inledningsmantrat. Jag påminde honom. Kanske var det därför han inte kom till min undsättning i garbha pindasana? Nä det tror jag inte. Jag fick igenom händerna själv i garbha pindasana. Men sen satt jag där och väntade på att få hjälp att rulla runt. Länge väntade jag. Det blev lika intensivt som jag tyckte kurmasana var då jag fick börja med den. Tillslut försökte jag rulla själv. Det gick inte så bra. Intensiva ananas indeed. Kanske ska jag tillägga att Peter går upp kl 03:15 för att göra sin practise innan han undervisar oss.
oxoenblogg 